Föräldrars avtryck i kropp och själ

Föräldrar formar sina barn både genom arv och miljö. Forskare har olika meningar om de båda aspekternas tyngd.

Men klart är att föräldrarna har påverkat både vår fysik och vårt psyke. Vår inställning till vad som är rätt och orätt; alltså våra värderingar och vår etiska hållning. Vi bär alltså med oss våra föräldrars finger- eller fotavtryck genom livet.

Min mor och far hade en enkel och ärlig livsfilosofi. Mentaliteten var naturligtvis lutherskt präglad - som allt i deras generation. Men den hade en individuell botten av omsorg, hjälpsamhet och god vilja. Det fanns ingen förljugenhet, ingen falskhet, inget dubbelspel, som man kan se exempel på i andra påverkande hemmiljöer.

För den som inte var van vid att säga vad man menade - utan omskrivningar - kanske mina föräldrars raka besked kunde uppfattas som klumpiga. Men det var mest en fråga om lantlig rättframhet.

Ett drag som man kanske saknade - för att inte bara ge en glättigt idealiserande bild - var lättsamhet.

Det fanns oftast en allvarlig grundton i vardagslivet, fyllt av tungt kroppsarbete, som kunde ta sig uttryck

i en viss dysterhet. Det hindrade inte att far ibland kunde skämta och underhålla med livfulla berättelser och mor log inte sällan underfundigt; men för det mesta inte i kombination med verbala piruetter. De var alltså inte några utpräglade muntergökar. De gav däremot barn och barnbarn trygghet och värme. 

Det händer inte sällan att barn skyller sina misslyckanden på sina föräldrar. Att "ha en taskig barndom"

kan vara en bra ursäkt. Man borde istället rikta blickarna mot sig själv och ta ansvar för sina egna handlingar. Jag hyser stor respekt för mina föräldrar!  De gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar!

Jag hade turen att sitta bredvid lärarens pojke i skolan. Och när Sven Lagerholm - så hette sonen -skulle börja läroverket, talade Edvin Lagerholm med mor och tyckte att jag skulle följa honom. Det var ytterst ovanligt att studera på den tiden och far var tveksam. Inte minst för kostnaden!

Men mor, som hade närt en hemlig dröm om att bli småskollärare, var positiv. Av en ren tillfällighet fick jag

alltså läppja på kunskapens bägare vid HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I KRISTIANSTAD. För att senare nå de höjder som krävs för att kunna skriva ett blad som detta - på en dator. Det är ett privilegium!

Å andra sidan har jag nog sökt amortera på tacksamhetsskulden hela livet. Pliktkänslan och ansvaret har (för)följt mig genom åren. Om det inte är en freudiansk efterkonstruktion? Det finns kanske en enklare

förklaring: föräldragenernas kod och hemmets förebild!

Kalmar den 14 juli 1993.

Dan

____________________________________________________________________________

Detta foto av far och mor togs då de gifte sig  1919

____________________________________________________________________________________________________

Tiden står stilla

i farmors och farfars kök. Klockan tickar tryggt när farfar/Josef sätter

sig till bords. Nyss stod han och högg ved. Bildminnet och luktsinnet sviker inte.

Sammansvetsade av tiden var de, av gemensamt hårt arbete och jordnära kärlek.

För farfar var inte orden och känslouttrycken koden - det var vad man

gjorde med handen - arbetet som betydde något. För en 5-årig flicka från stan var lyckan fullständig, när farfar varje vår hängde upp gungan i trädet .... allt var sig likt från år till år.

Och farmors/ Annas ekorrsinne skulle göra en återanvändande miljöaktivist grön av avund: plastpåsar som tvättades och hängdes på tork, mat som aldrig fick förfaras, förpackningar som sparades för frysen och en stor samling knappar att leka med på kvällen. Och vid sängdags alltid samma ritual: doften av nymanglade lakan och knäppta händer - Gud som haver barnen kär.

För mig är det alltid en glädje att plocka fram farmor och farfar ur minnets kartotek; känna dofterna och minnas tryggheten - så fjärran från dagens flyktighet.

TÄNK  OM  VI  ÅTER KUNDE  SITTA  I  DERAS  BERSÅ   OCH  LÄPPJA  PÅ  JORDGUBBSSAFTEN  OCH  BARA  LÅTA   TIDEN   GÅ!

Ann Christel

(sondotter skrev detta 1993)

__________________________________________________________________________

Gården i  Ö. Sönnarslöv. Åkern här kallade far "stryben", för att den tog strup-tag på bonden:

den styva leran var antingen hård som sten eller lerigt såphal

År 1930 köpte far och mor en gård på vägen mot Everöd som skapades genom delning av Sönnarslövsgården. Initiativet att dela hade socialdemokratiska förtecken: man ville slå sönder godsväldet och ge varje familj utkomst av egen jord. Det blev 13 egnahem av storgården. Husen byggdes upp i anslutning till ägorna.

   Far och mor kallade stället Fridbo. Det var en mindre gård på cirka 50  tunnland. Man hade ett 10-tal kor, hästar, grisar och höns och odlade mest spannmål, potatis och sockerbetor.

   Korna mjölkades för hand och kannorna lämnades varje morgon på "milkabryggan" vid landsvägen. Vallen slogs med slåttermaskin, stackades och togs upp på höskullen med stor möda. Betorna gallrades också manuellt och bärgades med grep på hösten. Säden togs in som kärvar och tröskan kom i tur och ordning till gårdarna och tröskade under stort larm.  

   Tröskefolket skulle ha mat och dryck på plats. Jag undrar hur det klarades när jag föddes hemma den 27 augusti samtidigt som vi skulle tröska? Min äldste bror Folke, som då var 12 år har berättat, att "Elna Wilhelm"

i byn fick rycka in medan mor och den nyfödde låg i utdragssoffan i finrummet.

Efter kriget kände far och mor sig slitna, sålde gården till Ugerups försöksgård och flyttade till villa i Östra Wram.

   I Wram ägnades mycken tid åt trädgårdsodling. Man hade grönsaker av alla slag - inte minst jordgubbar, som uppskattades av alla gäster. Far levde upp varje vår, när han fick arbeta ute med jorden och fick bättre kondition.

   Han dog hastigt den 15 december 1970 i samband med ett kontrollbesök på lasarettet i Kristianstad -  av blodpropp - 77 år gammal. Jag fick budet i Kalmar och åkte ner direkt men fick aldrig möjlighet att ta farväl.

Det kändes tungt. Vi hade haft många glädjestunder tillsammans, då vi bl a byggde en atriumgård och skapade trädgården i vår villa i Vä - under åren 1959 -1969.

   Far och mor har sina gravar på V.Vrams kyrkogård, precis nedanför Linderödsåsens sluttningar, där de hade tillbringat hela sitt liv.

Nutida bild av gården i Östra Sönnarslöv, sedd från bäcken, som med dagens ögon

blivit mindre - mycket mindre, liksom skidbackarna

En murad plattlagd atriumgård vid villan i Vä, som far hjälpte mig att bygga.

Ole och Malin sitter framför loggian vid dammen.