Platons bröllopshyllning







Platon som han framställs av Rafael i fresken Skolan i Aten




Att finna sin äkta hälft - det är meningen med livet!


Skriven 2006-06-26


Käre Ole!


På Er bröllopsdag vill jag lyckönska Er båda med några associationer.

Min metafor nedan hämtar sin kraft från anatomin, som ju är Din bransch!


Jag kommer osökt att tänka på den grekiska guden Eros – som är kärleksguden/ sammanfogaren. Mina ord är en anpassning av Platon i fri bearbetning.


Genom Eros sammanfogas enligt Platon på nytt vad som en gång var helt och som av olyckliga omständigheter delats - skilts åt. Hur och varför?


Jo, i begynnelsen var det så, enligt Platon, att människorna hade en annan skepnad – ett annat utseende - än de har i dag. De var klotformiga, med fyra armar och fyra ben.


De levde sålunda i harmoni med sig själva och sin värld. Somliga hade två kvinnokön, andra hade två manslemmar, men de flesta var tvekönade. De begärde inget utöver sig själva. De hade det gott – allt var alltså frid o fröjd!


Men deras duglighet, potens och självöverskattning saknade gräns. Gripna av övermod hånade och trotsade de gudarna - och de drabbades därför av gudomlig hämnd. Det blev Zeus som skulle utmäta straffet!


Och Zeus var sträng Han skulle inte tillåta fritagningsförsök, för att ta ett aktuellt svenskt exempel.


Straffet då? Jo - Zeus klöv helt sonika alla människokloten. Han snörpte samman varje halva på mitten (naveln vittnar om detta). Och han fördrev och skingrade dem.


Stympade och fördubblade irrade människorna nu omkring, drivna av en lust efter något som de inte kunde förklara. De som stammade från tvekönade klot sökte stilla sin längtan i förening med människor av motsatt kön, övriga sökte bot hos likakönade. Somliga fann vad de sökte, andra inte. Likväl drevs de alla av samma begär – nämligen att finna sin äkta hälft.


Att finna sin äkta hälft - det är meningen med livet!

Med hjälp av EROS – kärlekens gud. Eros sammanfogaren.


Platon och jag önskar Er båda, Christina och Ole, ett varmt lycka till!


Dan







         


















Likväl drevs de alla av samma begär – nämligen att finna sin äkta hälft


Gästabudet (grekiska symposion)


är ett av Platons mest kända verk och skrevs omkring 385 f.Kr. Gästabudet är liksom de flesta av Platons hand, skrivet i dialogform. Äkta kunskap kunde man enligt Platon inte läsa sig till utan endast nå genom samtal.


Dialogen behandlar kärleken och syftar till att bestämma kärlekens väsen. Handlingen utspelar sig på en fest, ett gästabud, där gästerna, som är en samling framstående atenska män, håller var sitt lovtal till Eros, Kärleken. För varje talare blir anförandena alltmer resonerande till sin karaktär fram till dess att Sokrates förklarar hur kärleken till det sköna kan fungera som en väg till sanningen.


Kärleken var för Platon detsamma som själens längtan efter idévärlden. Den högsta av alla idéer är det skönas och godas ide. En avbild av denna idé är synlig i allt som är vackert eller bra. När man därför älskar en enskild människa för att hon eller han är vacker eller bra, är det egentligen det skönas och godas idé man lockas av.